RonjaNilsson

Känner mig så vilsen ibland med allt som händer i mitt liv. Jag kämpar som fan men psykiskt så orkar jag inte. Har för mycket att tänka på så mitt humör har börjat ändras istället. Det är precis inte som jag kan kontrollera mina känslor. Sen pappa gick bort känner jag mig bara ensam hela tiden.

 

Folk tycker säkert jag är normal som fortfarande kan skratta och prata och "vara normal" men inerst inne är jag bara ledsen hela tiden. 

Jag vill typ skrika det till alla så alla ska se mig, men det är inte så jag är. Jag vet när jag behöver gråta ut och det är inget jag gör, för även ganska nära vänner.

Till och med framför min pojkvän kan jag bli arg istället innan jag kan vara " ensam" och gråta ut. Men direkt efter jag har gråtit blir jag som " vafan sluta lipa, kämpa på" och då blir jag "normal" igen.

Jag hoppas verkligen jag mår bättre när jag får prata med en kurator.

 

Och jag är sååå nervös inför praktikplatsen på Nova Lund. Rädd att skapa nya kontakter. Ska man öppna sig helt eller ska jag låtsas som inget har hänt? 

Jag vill inte folk ska tycka synd om mig iheller. Vet faktiskt inte hur jag ska göra. 

 

Idag så hade jag och Axel 28 månader att fira. Men allt blev bara kaos. Det enda vi har gjort idag är att bråka och vara sura på varandra. Ända sen vi vakna. 

 Så hela kvällen har jag tillbringat med vänner. Vilket var kul men man känner sig ändå ensam. 

 

Jag vet inte ens vad jag vill göra i livet. Jag trodde jag hade en dröm, att bli stor inom mode branschen. Men ända sen år 2010 är det väl alla flickors dröm. Yngre tjejer än mig har stora bloggar och är redan inne i det. Mitt självförtroende sänktes ännu mer när jag fick sparken från Cubus. Var jag verkligen så dålig? 

 

Blev lite mycket text nu men det är sånt här jag brukade snacka med pappa om. Livet. Han var så bra att snacka med om allt. Vill bara ringa honom...men vet att han inte kommer svara. Fan va jag saknar dig. Kan fortfarande inte fatta det. Känns bara som du lämna mig...