Min riddare i nöden
Shit,vilken wakeupcall det blev igen när jag läste medelanden mellan mig och pappa på facebook. Började genast anklaga mig själv när jag såg alla våra bråk om körkort m.m. När han tillexempel skrev, "jag ser aldrig dig,mår inte bra när jag inte ser dig,osv"
Fan vad saknaden är stor! Allt bara går piss sen han gick bort och allt känns helt tomt. Jag kommer liksom ingenstans.
Saknar hans varma kramar och att han nästan alltid fick mig att skratta och att han gjorde mitt liv så spännande för han var inte rädd för något och gjorde alltid som han ville och startade sina drömmar. Vilade inte en enda sekund. Ända in till det sista, det kan jag lova er!
Vet faktiskt inte var jag hade varit om jag inte hade haft min pojkvän och mina fina vänner. Hade nog gått in i väggen för länge sen.
Nog med depp-snack! Mår lite bättre nu och jag hoppas jag kan träffa mina systrar snart, dem är typ det enda jag har kvar av pappa.
Vi är i alla fall hos Axels andra kusin Truls. Spelar hela dagarna och tar det lugnt, men imorgon låter det som om vi ska bowla och fika, så det ska bli kul. Dock har jag glömt min kamera hos hans andra kusin. Kanske vi hinner in om där imorgon, tar max 5 min med buss!
Mitt riddare i nöden! (bokstavligttalat!)
Kommentarer
Trackback